©

Att vara är ett mysterium ibland. Man kan undra varför man mår som man mår och varför man gör dom sakerna man gör. Funkar dom så är man stolt, blir det fel så vill man alltid ta tillbaka det fast man var så bestämd en sekund sen. Ska man må dåligt för att man har det bättre eller ska man må bra samt känna sig ignorant. Människor som skadar människor och man har lärt sig sen dagis att alla är lika värda, vart och när gick budskapet så fel att man började se hat istället för förståelse. Kan det vara att saker jag vart med om i livet har hållt mina fötter ned på marken, medan resten är så blinda? Är orden humän kanske bara påhittat, att våra medvetande och sympati bara är en inlärning och inte något vi födds med. 

Hur ser vi alla på respekt till livet och dens existens, att vara kan aldrig bara vara enkelt. Vi söker oss till visioner och overkligheter och tycks tro att vi har all kunskap hela tiden men den ända riktiga kunskapen vi egentligen har är oss själva. Vi försöker tro att vi kan förstå men lyckas alltid att dra en slags slutsats oavsett om vi känt en person evigheter eller bara tittat på dom. Vi säger ju själva "behandla någon så som du själv vill bli behandlad" "Det du har och inte uppskattar kan vara någon annans guld" "ge någon ett leende då dom kan behöva att inte känna sig ensam". Allt är uttaget från hur väl du känner dig själv och tror att andra ska behöva detsamma, vilket kan vara sant men också kan det vara ett samhälle som format oss så skyddslösa att vi lever efter vad vi tror att vi behöver. En säger "god dag, hur står det till" och en annan för det vidare, till slut när man inte får den hälsningen längre så är det något som fattas i livet. Samma gäller för allt skulle jag tro på, en kompis kommer och går, pengar kommer och går, kärleken kommer och går, matriella saker kommer och går, bra musik kommer och går, intresset kommer och går, livet kommer och döden går. Kanske man bara ska förstå att kommer man med inget så kan inget komma eller gå, inget bara består, att vara inget kanske blir att vara allting men måste det vara meningslöst då? eller är det tanken med meningslöshet också bara en inlärd mekaninsm för att alltid sätta igång oss.