©

Läs om mina 30dagar (Finns under kategorin 30dagar eller klicka på länken)

Detta blir den sista inlägget för mitt lilla "projekt" 30 dagar som jag haft. Tror vad jag ville få ut av det här var att försöka se mig som en person istället för att se mig genom mina ögon så ville jag se mig genom spegelns ögon if that makes any sense.
Jag ska prata om ett sista ögonblick jag faktiskt var med om idag och se hur mycket ni hänger med på och om ni kan läsa genom raderna.
När man lyssnar på så hög musik att inget annat än musiken hörs börjar man märka att det är världen som lever efter musiken och känslorna skiftar efter musiken också. Man börjar märka hur tragiskt livet igentligen är om man inte har någon mening, vi lever varje dag för att uppfylla någon slags krav tills dagen vi dör. Vi lever aldrig så fria som vi igentligen tror att vi är, och när man tänker så det är då man verkligen förstår vilket fängelse vi lever i. Vi födds med samhällets mening för livet och inte våran egna mening med livet. För om du verkligen verkligen skulle tänka efter vad du vill göra med livet så märker du att det är för att uppfylla någon slags krav. Ska jag klara av det där provet? Eller ska jag bli läkare? Eller jag måste jobba idag för att få pengar till glädje. Jag vet att vi inte heller kan springa runt och göra vad vi vill för vi människor behöver våra gränser i livet, det är vad som gör oss till dem vi är men fortfarande. När ska vi bli fria? Jag kanske låter som en hippie nu men en del av vad de trodde på förutom all knark var faktiskt bra.
Och detta var ögonblicket jag hade när jag satt i tunnelbanan påväg till skolan, och allt detta jag skrev nu gick igenom mitt huvud på 2min