©

Inga ursäkter till vart jag försvunnit. Hamnat i en ond cirkel, velat tro att jag kan må bra och få vara lycklig men det känns hela tiden som om någon drar bort mattan under mina fötter och testar hur många gånger jag kan ställa mig upp igen. Kan det vara min mentalitet, phsyket, ångesten som leker med mig. Vill bara ge mig själv en skäftsmäll ibland och ta mig själv i kragen. Jag har allt en människa kan be om och lite till, en familj, mat på bordet, en hälsa som väntar på att bli stark, en vilja upp till miljonen och Gud på min sida.

Här är en sak jag lärt mig, vänner är en underbar plus i livet att alltid ha, men du måste vara din egna styrka nu och föralltid. I slut ändan kommer alla att behöva att rädda sig själv och du kan inte stå där och vänta på att någon ska finnas där för dig så som du trott att du funnits. Man måste växa upp i sitt eget skin, det finns ingen som tror på dig mer än dig själv.

Livet är framför mig och jag är dum som tackat nej så många gånger då den knackat på min dörr. Man tar det man får och just nu har jag mig själv. Finns inget bättre pris på denna värld, jag fick äran att vara jag och Gud visste precis vad han gjorde. Vi har inte turen att människor dör framför oss varjedag men vi har turen att vi fortfarande existerar.