©

Det är sjukt hur någon som luktar bekant eller en låt som påminner dig om bortglömda känslor kan få dig på helt andra banor. Det här med att tiden läker alla sår är ju bara bullshit, det ända vi gör är att glömma tills vi blir påminnda eller så accepterar vi och gör det till en del av oss. Men om man varken eller vill glömma eller acceptera, utan bara elta i det? Att vara människa är så mycket mer än att gå stanna äta sova dvs leva, ibland känns det bara som att jag inte skulle ha existerat i denna värld. Som att det är något som bara fattas, och jag kan inte känna mig hel utan. Livets mening är att föralltid känna glädje och det känns som att vi föralltid eftersträvar den känslan, jag tror jag ibland satsar för mycket att uppfylla den själsliga biten av mig att jag glömmer den delen som dras kvar på jorden och än är inte livet här för mig över. Framtiden skrämmer mig lika mycket som den näste och jag vill inte att mina val i det här livet kommer att vara dom som skadar mig tillsist.

Jag är lyckligt lottad som har friheten att tycka och tänka, och kanske ibland man blir för självisk och tar det för givet när flickor i min ålder världen runt aldrig kommer att förstå hur det är att bara vara. Världen vi lever i, blindhet och bekvämlighet. 

Vi människor är verkligen en speciell skapelse